Att lyckas hantera den fossila plasten är helt klart en av våra främsta utmaningar för att lyckas nå klimatmålen och jag tycker att färdplanen tar oss åt rätt håll. Vår nya eftersorteringsanläggning visar att det kan gå snabbt att separera fram mer plast ur avfallet. Nu behöver vi skarpa styrmedel som gör att det som sorteras fram verkligen återvinns och att vi inte missar möjligheterna som ett nytt reningssteg med CCS skulle ge.
En av färdplanens stora förtjänster är att den sätter den gemensamma bilden att plasten är ett problem för samhällets koldioxidutsläpp och att de vägledande principerna görs tydliga:
- Onödig plastanvändning ska undvikas – vi ska inte slösa med resurser.
- Uthålliga produkter med längre livslängd minskar resursbehovet.
Färdplanen belyser överlag utmaningarna väl tycker jag och det är bra indikatorer som föreslås. Likaså lyfts behovet av så kallad eko-design och minskad miljöpåverkan vid nyproduktion fram. De övergripande målen som en färdplan för hållbar plastanvändning ska bidra till att lösa är minskad klimatpåverkan, giftfri miljö och effektiv användning av resurser.
I färdplanen konstateras att plast är den främsta orsaken till utsläpp av koldioxid från slutbehandling av sorterat avfall genom avfallsförbränning. Receptet i färdplanen är ökad materialåtervinning. Enligt regeringens strategi för cirkulär ekonomi ska förbränning med energiutvinning bara användas för avfall som inte är lämpligt att utnyttjas på annat sätt. Strategin är formad utifrån premissen att förbränningen medför utsläpp och värdeförluster och kemisk återvinning lyfts som vägen framåt. I en dynamisk värld tycker jag att det är vanskligt att basera långsiktiga strategier på en statisk bild av teknikläget. För att det svenska klimatmålet ska nås vid 2045 krävs att restavfallet är närmast fossilfritt och att den plast som sorterats ut fullt ut ersätter jungfrulig råvara. Dit är det nog dessvärre en bra bit kvar. Målen som återges i färdplanen är att öka återvinningen av plast till 55 procent. Resten kommer alltså finnas kvar i det avfall som går till slutbehandling.
Därför behövs ett nytt reningssteg vid slutbehandlingen: koldioxidinfångning med permanent lagring (CCS, Carbon Capture and Storage). Koldioxiden kommer till viss del – idag cirka 40-50 procent – att ha fossilt ursprung. När den fångas in och lagras permanent minskar utsläppen med 90 procent samtidigt som en permanent kolsänka skapas av det biogena avfallet. Koldioxiden kan också i framtiden komma att uppgraderas till en sekundär råvara. Den tekniska utvecklingen går snabbt och det går inte att utesluta även denna möjlighet.
Lägger vi detta pussel klokt kan vi närma oss målen med ökad källsortering, maskinell eftersortering, mekanisk återvinning eller använda kemisk återvinning där det är lämpligare. Jag menar att en tydligt ökad efterfrågan av återvunnen plast måste vara motorn i systemet. För den plast som slinker igenom sorteringsfiltret eller som inte kan upparbetas till sekundär råvara finns slutbehandlingen genom förbränning och återvinning av energin. Detta sista steg kan likt ett avloppsreningsverk processa det brokiga restavfall som inte kunde vändas tillbaka till producenterna samtidigt som våra städer värms av den energi som frigörs. Med CCS/CCUS-tekniken försvinner utsläppen samtidigt som det skapas en kolsänka eller så återförs det infångade kolet – fossilt såväl som biogent – efter upparbetning tillbaka till producentledet. Koldioxidinfångning kan därmed också bli en cirkulär lösning. Det är synd att färdplanen utelämnar denna teknologi. Vi behöver nå de överordnade målen så snabbt och kostnadseffektivt som möjligt och då har vi inte råd att utelämna någon teknik. Tvärtom behöver det skyndsamt utvecklas styrmedel som gör att dessa utsläpp – i Sverige över 3 miljoner ton per år – snabbt minskar.
Färdplanens samlade budskap är att plastfrågan är ett samhällsproblem, inte ett energiproblem. Indikatorn som föreslås, ”Territoriella växthusgasutsläpp från förbränning av avfall inklusive plast i el- och fjärrvärmesektorn” kopplar trots detta plastavfallets klimatpåverkan till fjärrvärmemarknaden. Denna metod följer det internationella regelverket för ländernas klimatrapportering. Men vi får därmed en märklig ordning där de som använder energin som återvinns från slutbehandlingen av restavfallet får bära klimatbördan som ju faktiskt beror på att fossila plastprodukter vilka inte kan återvinnas sätts ut på marknaden och inte sorteras ut. Det leder hos alltför många till slutsatsen att utsläppen är en energifråga och inte den avfallsfråga det egentligen är fråga om. Utsläppen kvarstår även om vi skulle sluta återvinna energin. Om de som sätter ut fossila produkter som inte kan återvinnas, eller de som lägger fossil plast i restavfallet, skulle bära klimatavtrycket som därmed uppstår, skulle vi koppla klimatproblemet till både ansvar och rådighet. Här kan vi bli bättre och jag hoppas att det fortsatta färdplanearbetet tar tag i denna bugg i rapporteringssystemet.
Jag tycker det är utmärkt att färdplanen lyfter fram utmaningen ”Primär fossil råvara är relativt billig”. Indikatorn som föreslås, ”Andelen återvunnet material i nya produkter”, konsumerar nog egentligen flera av de föreslagna indikatorerna och är kanske den viktigaste vi har. Får vi driv i denna initiala länk av värdekedjan skapas en puls i hela avfallssystemet. Vår satsning på eftersortering vid Bristaverket i Sigtuna kommun visar att vi snabbt kan öka utsorteringen. 75 procent av den plast som finns kvar efter källsortering sorteras ut och görs tillgänglig för materialåtervinning. Här finns även ett betydande inslag av förpackningar. Dessvärre kan inte all denna plast återvinnas, sorteringstekniken tycks ha sprungit ifrån producenternas förmåga att återvinna. För att kunna öka andelen återvunnen plast i nya produkter krävs för det första att produkterna verkligen är återvinningsbara och för det andra att de kan sorteras ut. Ska detta hända måste producenterna träffas av incitament som ökar efterfrågan av den utsorterade plasten. Här hänvisar färdplanen till pågående utredningsarbete och kommande EU-krav. Hur vi lyckas i denna del kommer enligt min uppfattning att vara avgörande.
