Att den fossila andelen i det avfall som inte kan eller bör behandlas på något annat vis än med energiåtervinning troligtvis kommer att bestå – trots ökad resurseffektivitet och materialåtervinning – är en central fråga. Det är en viktig utgångspunkt för hur vi behöver utveckla vår avfallsbehandlingstjänst. Vid första anblick kan det tyckas vara negativt och märkligt att våra skorstensutsläpp förblir oförändrade när vi arbetar aktivt på många håll för att öka materialåtervinning av framför allt plast. Vi menar att detta inte med nödvändighet betyder att samhället misslyckas med sina avfallsmål. Men för förstå detta bättre, och också bättre kunna följa hur det går med vår strävan att minska förlusten av resurser, måste vi bredda blicken.
I en värld där alltmer material återförs och upparbetas till nya produkter minskar mängden restavfall per invånare. Det innebär att vi på Stockholm Exergi, med den förbränningskapacitet som vi har, kan behandla avfall från allt fler verksamheter och invånare. Ett annat synsätt är att det per BNP uppstår mindre avfall som behöver behandlas genom förbränning med energiåtervinning då en mer cirkulär ekonomi inte kommer drivas av slit och släng-konsumtion. Dessutom kan vi med CCS/US-teknikens hjälp fånga 90 procent av kolet och antingen föra det permanent åter till jordskorpan eller erbjuda kolet till aktörer som vill uppgradera det till nya sekundära råvaror och öka cirkulariteten.
Det stora fokuset på att öka utsorteringen av plast från avfallet då det orsakar fossila utsläpp är förståeligt och viktigt, men ett bredare perspektiv som utgår från hur vi använder våra resurser är ännu viktigare. Stockholm Exergi har i likhet med andra konstaterat att för att uppfylla Parisavtalet behöver vi minska våra klimatpåverkande utsläpp så mycket vi kan – minst med 90 procent i jämförelse med år 2018. Utifrån det är införandet av CCS/US-teknik till vår avfallsbehandling nödvändig.
Ökad resurseffektivitet gäller för alla resurser oavsett om det har fossilt eller biogent ursprung. Införande av CCS/US medför därför att vi som slutbehandlare av avfall med energiåtervinning kan rikta vårt fokus mot vår faktiska uppgift: att behandla sådant avfall som inte kan eller bör recirkulera i teknosfären.
Den absoluta resurseffektiviteten gäller för den produkt som aldrig uppstår. Det krävs ingen utvinning av råvara, ingen förädling, inga tillsatsämnen, ingen produktion, ingen transport och ingen avfallshantering. Vi behöver använda resurser men idag används för mycket resurser per invånare och per BNP. Genom att designa produkter på sätt som möjliggör återbruk, reparation och materialåtervinning möjliggörs högre resurseffektivitet, och därmed lägre miljö- och klimatpåverkan.
Vi behöver som aktörer i resurskretsloppet ändra vårt synsätt från att fokusera på hur vi ska minska mängden plast som går till förbränning till hur vi ska öka resurseffektiviteten. Det blir ett perspektiv som möjliggör förebyggande.
Så nu när du har kommit ända hit i texten är min förhoppning att du tycker att rubriken är fel. En paradox är en oöverenstämmelse mellan vad en teori säger och vad sunda förnuftet förväntar. Så visst är inte detta någon paradox?
Cornelia Malder
Hållbarhetsspecialist
