Ibland får jag känslan av att begreppet cirkulär ekonomi har fått ett klichéartat innehåll, att vi slänger oss med det utan att ha klart för oss vad det handlar om. Mina kollegor som står med en fot i forskningen brukar le lite när vi ser figurer som visar flöden in till men inga pilar ut ur samhällets metabolism, och muttra något om termodynamikens lagar och att omsättningen av material i absoluta tal inte kan öka i oändlighet. Men att vi måste ersätta enkelriktade flöden mot mer cirkulära är ändå enkelt att inse. I Sverige förbrukar eller omsätter vi resurser som om det fanns fyra jordklot, och det håller inte även om systemet drivs av allt högre andel förnybar energi och vi börjar återvinna lite mer av den plast som i ökande omfattning sätts ut på marknaden.
Klimatfrågan och temperaturmålet i Parisavtalet har gett oss en tydlig koldioxidbudget. Vi vet hur mycket koldioxid vi har pumpat ut i atmosfären, och vi vet hur mycket till vi kan släppa ut innan målet spricker. Med det som grund kan vi i alla fall i teorin prissätta utsläppen eller värdera kolsänkor som tar bort koldioxid från atmosfären så att budgeten hålls. Resursfrågan är svårare. Den framtida resursknappheten har inte på samma sätt diskonterats till nuvärden, här finns inga beslutade uttagsgränser eller tak, och vi bygger följaktligen upp en resursskuld till kommande generationer.
För mig är den cirkulära ekonomin därför ett sätt att i praktiken internalisera en framtida resursknapphet i alla värdekedjor. Samtidigt måste en cirkulär ekonomi vara långsiktigt hållbar, det vill säga den måste inordnas under de fundamentala planetära ramarna och de globala hållbarhetsmålen. Då finns inte plats för värdekedjor med processer och konsumtionsmönster som urholkar kommande generationers möjligheter att leva i såväl socialt som ekologiskt välstånd. Jag vet, det blir lätt molnfri höjd, men det är ändå där allt börjar. Insikten om att en cirkulär ekonomi som på riktigt hjälper oss att uppnå hållbarhetsmålen kräver en närmast disruptiv utveckling kanske känns nedslående, men jag är ändå optimist.
Fjärrvärmen här i Stockholm har gjort en anmärkningsvärd resa på relativt kort tid. På 1990-talet användes olja och kol. Idag använder vi nästan helt uteslutande återvunnen eller förnybar energi. Fjärrvärmesystemet är en infrastruktur som unikt snabbt kan ställas om. En rad investeringar i stora produktionsanläggningar har gjort det möjligt för miljonen människor som bor eller arbetar i Stockholm att få sin värme utan fossila bränslen. Kvar är utsläppen från plaster i det restavfall som vi slutbehandlar genom förbränning med återvinning av energin. Nästan 95 procent av klimatutsläppet per kWh fjärrvärme kommer nu från våra kunders avfall, och den nya utmaningen för oss är att vi inte har rådighet över hur restavfallet som lämnas in till oss ser ut. Vi kan inte på egen hand åtgärda problemet. Nu krävs samverkan.
På Stockholm Exergi befinner vi oss idag på sätt och vis i ett nav där vi länkar samman flera för staden helt nödvändiga tekniska system; Avloppsrening, avfallshantering och energiförsörjning. Vi återvinner energi ur det renade avloppsvattnet, från restavfallet som är kvar efter källsortering och den maskinella eftersortering som nu byggs ut, och från datorhallar och kontor som behöver kylas. Vi ser att 100 000 ton koldioxid, en knapp tredjedel av vårt återstående utsläpp, kommer från plastförpackningar som skulle ha sorterats ut redan av hushållen, vi ser rester av sammansatta produkter av metall och plast som är svåra att återvinna, och vi ser plaster som inte kan återvinnas eftersom de kommer från produkter som inte är designade för det eller som innehåller miljöfarliga ämnen som vi absolut inte vill behålla i materialkretsloppen. Mängden plast i restavfallet måste minska men kan inte helt elimineras, och därför landar jag i att vi förr eller senare kommer att behöva rena bort koldioxiden med den teknik som förkortas CCS (Carbon Capture and Storage).
Den cirkulära ekonomin utvecklas hela tiden, men vi har som samhälle en bra bit kvar innan vi har nått ända fram, det måste vi vara ärliga med. Här skulle jag säga att vi alla har en viktig gemensam uppgift och det är att se helheten. Vi behöver kombinera en rad åtgärder nu. Ekodesign, återbruk, sortering för materialseparering för högkvalitativ materialåtervinning och slutbehandling med energiåtervinning och infångning av koldioxid (CCS) behövs i en cirkulär ekonomi. Just CCS/CCU och hur jag ser på dess roll i den cirkulära ekonomin kommer jag att utveckla i en ny bloggtext i nästa vecka.
