Monica Westerlund trotsade omvärldens fördomar när hon på 1970-talet blev en av Sveriges första kvinnliga drifttekniker. Drygt 45 år senare jobbar hon fortfarande på Värtaverket, nu som skiftchef, och menar att hon fortfarande lär sig nya saker hela tiden.
När vi träffas har Monicas roll som skiftchef nyligen förändrats, så att hon ansvarar för två skiftlag istället för ett. Det innebär även att hon bara arbetar tvåskift, alltså dagtid och kvällstid men inte natt.
– Jag har jobbat treskift hela mitt liv, alltså att det finns tre skift utspridda per dygn, och efter 45 år är det skönt att slippa nattskiften. Eftersom jag har hela 22 medarbetare i mina team får jag en väldigt översiktlig roll när det gäller teknik och fokuserar mer på kompetens och utveckling. Och det finns ju ingen som vill sitta med mig klockan tre på natten och ha ett utvecklingssamtal, så jag gör mer nytta på dagtid.
Men vi börjar från början.
– Jag är född på Stockholm Exergi, nästan, säger hon och skrattar. När jag skulle välja yrke i skolan sa man att pojkarna skulle gå på studiebesök på tekniskt gymnasium och tjejerna skulle sitta kvar och jobba. Men jag protesterade och gick med till Åsa gymnasium och tittade på driftteknikerlinjen. Just där och då, den dagen, gick jag hem till mamma och pappa och sa att jag skulle bli drifttekniker.
Vilken reaktion fick du?
– Ja, i skolan tyckte de inte alls detsamma. Jag hade rätt bra betyg och var tjej och de försökte få mig att välja annat. Man skulle fylla i tre val och jag skrev drifttekniker, drifttekniker och drifttekniker.
Hon fick som hon ville, läste till driftmaskinist och sedan ett påbyggnadsår som drifttekniker. Men motståndet fanns kvar.
– Jag hade näst högst betyg av alla men fick ändå inget jobb till att börja med, så jag började inse hur knasigt det här samhället var. Till slut fick jag ändå jobb här på Värtaverket, 19-åriga jag i ett rum fullt med gubbar som liksom sa ”vi gör ett försök så får vi se om du lyckas eller vi får ta in nån annan”. Då var jag nog en av bara två drifttekniker-tjejer i Sverige.
Monica lyckades. Och blev kvar. Men mycket har hänt sedan den där dagen år 1978, då hon klev in på verket för första gången.
– Jag har jobbat på samma ställe och alltid med drift, men det finns hela tiden nya saker att lära sig, speciellt för mig som älskar teknik. Vi har rivit gamla anläggningar där allt var manuellt, byggt nya anläggningar och hunnit riva vissa av dem också. Jag har lärt mig att man ska lita mer på dem som säger att de aldrig kommer kunna allt än på dem som tror att de är fullärda.
Det var för tjugo år sedan som Monica fick frågan om att bli skiftchef och fokusera mer på människor utöver tekniken.
– Jag gillar att lösa problem och lista ut hur saker fungerar. Men jag har också alltid tyckt om att organisera, sedan jag var scoutledare som ung. Så det här jobbet med att pussla för att få rätt kompetens på rätt ställe och se till att vi löser utmaningar tillsammans är ganska perfekt för mig.
Just nu planerar Monica och hennes kollegor för bemanningen inför sommaren. Normalt sett är många anläggningar enbart i drift under vinterhalvåret, eftersom stockholmarna behöver mindre värme på sommaren och kylaanläggningarna är mindre. Men nu har Stockholm Exergi även fått uppdraget att vara redo att producera elektricitet hela året runt, även på sommaren.
– Allt sånt tar väldigt lång tid att ställa om, eftersom det krävs så mycket utbildning och kunskap för att kunna köra – speciellt äldre anläggningar. Men det är viktigt, eftersom det inte går att få in tillräckligt mycket el från Norrland, och utan el slutar Stockholm fungera.
– Och jag tycker ju om såna här klurigheter, tillägger hon och ler.
Hon återkommer till just orden ”viktigt” och ”ansvar” gång efter gång under samtalet.
– Mycket av mitt jobb är att se till att vi verkligen kör anläggningarna rätt och inte släpper ut något i skorstenar, vatten eller mark som vi inte ska. Och så är det en ganska farlig miljö med hetta, kemikalier, ånga, bränder med mera som man måste ha rätt kultur, kunskap och erfarenhet för att hantera. Miljö och arbetsmiljö är stora ansvar.
Monica berättar att det är många kollegor runtomkring skiftlagen som stöttar dem för att de ska kunna köra anläggningarna – elektriker, mekaniker, ingenjörer och andra. Och hon har nyligen fått lite av en nytändning eftersom hon samverkar mer med driften på Stockholm Exergis andra anläggningar. Men utmärkande för att jobba i ett skiftlag är ändå den lilla, sammansvetsade gruppen.
– I ett skiftlag blir man ett väldigt tajt team. Man sitter ihop på julafton, påskafton, nyårsdagen och så vidare, man är här på nätterna när ingen annan är på plats. Man blir som en familj och pratar mycket mer än när man jobbar dagtid. Man äter tillsammans, går inte ut och käkar. Och såna här dagar, när det är kallt och vi måste köra många pannor samtidigt, då är det jättekul att lyckas tillsammans.
